8 Oktober 2017

Ibland blir jag sugen på att börja blogga igen men jag vet inte vad jag vill skriva om. Vill bara skriva mer än att skriva dagboksanteckningar som bara jag kan se. Inte för att det är särskilt många som läser det jag skriver här heller men det känns på något sätt bättre, som att min existens blir mer konkret.

Hösten är här igen och jag har så mycket att göra. Jag pluggar Engelska på heltid, jobbar extra på samma ställe där jag sommarjobbade, går på konserter och umgås med fantastiska människor. Samtidigt känns det inte som att jag gör tillräckligt mycket. Har hamnat efter med kandidatuppsatsen igen och det är nog det som stör mig mest just nu, att jag aldrig kan fokusera på vad som egentligen borde göras. Jag har sån enorm framtidsångest just nu eftersom jag inte ens har en examen. Vill läsa två kurser på avancerad nivå till våren men inte ens det motiverar mig att skriva färdigt just nu. Jag har ingen aning om vad jag håller på med samtidigt som jag drömmer om ett jobb inom något som intresserar mig, jag vill inte byta blöjor och laga mat till andra i resten av mitt liv. Jag vill göra något kreativt och intellektuellt stimulerande men jag vet inte vad. Det gör mig stressad. Vill jobba med text, språk och böcker men vill inte bli egenföretagare eller entreprenör som en tjej på en fest i somras sa åt mig att bli. Hon skällde ut mig och menade att jag får skylla mig själv eftersom jag har läst kulturvetenskap och inte något en faktiskt kan jobba med. Jag har bara gjort det jag tycker är roligt och intressant i mitt akademiska liv och det börjar straffa sig nu.

vi hade det så bra och sen hade vi ingenting

…och så plötsligt var det över.

Jag träffade alla hans vänner, hans syster och hans föräldrar. Jag trodde att vi hade något värt att kämpa för och jag kände mig trygg med honom i vintermörkret. Jag var rädd i början, för det gick väldigt snabbt. Vi träffades första gången den 18 november 2016 på Järntorget och var på en dejt som många nog skulle kallat ett fiasko. Men fiaskot förde oss närmare varandra och vi åkte hem till mig sent på natten. Jag mådde bra med honom och V sa att det var längesen jag var så glad. Jag släppte långsamt efter på min rädsla och kröp in i hans famn.

Men så en dag för 2 veckor sen skulle vi på fest. Jag var inte inbjuden men han sa att jag såklart var välkommen ändå, det var jag alltid det var bara han som hade festen som hade glömt mig. Jag blev ledsen men vi pratade om det och sen åkte vi på fest. Vi åt tacos och kollade på melodifestivalen och sen skulle vi in till stan. Gatan var täckt av slask och det var halt ute. Jag ville inte springa till vagnen men alla andra gjorde det så jag blev lämnad ensam. De försökte hålla dörrarna men till slut åkte vagnen ändå och jag stod kvar på hållplatsen. Att bli lämnad så är en av mina värsta mardrömmar och det gör så ont i hela mig när de bara sprang iväg. Han ringer och de bestämmer att de ska hoppa av på nästa hållplats och ta nästa vagn tillsammans med mig. När de kommer på vagnen ber han om förlåtelse men jag är ledsen ändå, vill ha kramar och närhet men han vänder sig bort från mig och pratar med de andra istället. När vi kommer fram till Järntorget är han avståndstagande och tyst. Det känns som att han vill att jag ska trösta honom istället för att han ska trösta mig. Kvällen är ett fiasko, jag känner mig ensam och bortglömd. När vi är framme på baren sitter de andra i gänget och pratar om vad de gjorde tillsammans på gymnasiet och jag känner mig mer och mer utanför. Det går så långt att killarna som sitter vid bordet jämte, som är från Eskilstuna och är i Göteborg över dagen, pratar mer med mig än vad H och hans kompisar gör. Jag går hem tidigt och de andra är kvar när jag går.

Detta var början på slutet men det visste jag inte då. Vi pratade som vanligt hela veckan men när helgen kom så orkade han inte ses och jag åkte hem till Jenny för att slippa vara ensam. Jag grät på spårvagnshållplatser, och bussen genom hela stan. Blötte ner halsduken med mina tårar och torkade snor på en liten kvarglömd papperstuss jag hittade i fickan.

Sen tog det slut och då började det hemska. Han pressade mig på pengar och hotade med att slänga mina saker. Han vände saker jag sagt emot mig så att det kändes som att allt var mitt fel. Jag grät tills jag nästan kräktes, och sen kunde jag inte äta, kan fortfarande inte äta. Vi hade det så bra och sen hade vi ingenting.

Deras läppar talar tillsammans men jag sitter hemma med min ångest.

När våra läppar talar tillsammans, en programserie om begärets politiska potential och möjligheten till agens och motstånd inom samtida litterärt skapande.

Jag hade tänkt gå dit, sitta där och lyssna när en poet, en författare och en litteraturvetare diskuterar Litterära och språkliga strategier som på olika vis gör motstånd mot ordningar som upprätthåller jämlikhet. Jag ville så gärna gå dit men jag passar inte in i sånna sammanhang. Jag ser på mig själv som en skrivande person men jag har aldrig publicerat något eller haft någon som läser det jag skriver.

En aktivistisk författarskola på en dansk herrgård. Det låter som ett påhitt men det har blivit min dröm.

Låt solen komma fram och stanna kvar

Solen skiner för första gången på vad som känns som en evighet. Jag vaknar upp till stress och ångest precis när han ska gå till jobbet. Brygger kaffe på hans spis i hans espressobryggare och rostar bröd när han går till jobbet. Omfördelar hans saker i hans rum och bär ut en pinnstol på hans inglasade balkong där fönstret har stått öppet sen han hade fest i december och folk stod ute på balkongen och rökte. Jag sätter mig mot väggen med kaffekoppen i handen och sluter ögonen mot solen. Det kommer små kyliga vindsvep in genom det öppna fönstret men solen värmer mina slutna ögon. Jag har längtat efter det här sen i september. Jag kan inte hantera ett halvår av mörker och regn, snälla låt solen komma fram och stanna kvar.

Han gav mig en flaska Prosecco i födelsedagspresent/julklapp när jag kom tillbaka efter jul.Vi öppnade den den 5 januari och drack ur hans champagnekupor som han köpt på Hjällbo secondhand för 5 kr styck samma dag. Nästa vecka ska vi åka skridskor tillsammans.

Mitt nyårslöfte till mig själv är att hålla ordning, dricka mer cava och göra fler tatueringar. Jag vill även pierca mig någonstans på kroppen och åka på festival. Jag ska läsa fler böcker och registrera dem på Goodreads. Jag vill fotografera mer och blogga mer. Skriva vill jag också göra mer. Hångla mer, dansa mer, bada naken i bergsjön igen.

kallt knapert vinterljus

Monstreran sträcker sig längtande efter det lilla solsken som lyckas hitta ner mellan de gråa januarimolnen. Vi lever på knapert kallt vinterljus tills våren kommer, nätt och jämt överlever vi sträckandes våra kroppsdelar mot ljuset.

2017

Plötsligt ful

2017

Sitter vid mitt skrivbord och ska skriva tenta. Lyssnar på Iris Viljanen och tittar ut över min innergård. Allt är så grönt. Min nyårsafton var fantastisk och jag kände mig så glad och trygg hela tiden trots att det var en massa nya människor. Jag har hittat en person som är så himla bra för mig och med honom kom en liten vrå av världen där jag känner att jag passar in. Jag bjuds på fester som en självklarhet och jag pratar med så många och får vänförfrågningar på facebook dagen efter. Det känns så bra att börja året så efter att ha avslutat 2016 med att bli helt bortglömd där precis efter jul.

 

Rester av en fest i hans soldränkta kök

Vaknade bakis efter en fest som blev till utgång, kom hem halv 4 på morgonen och låg i sängen hela dagen. Gick på konsert med mamma och lillasyster och sen på fest hos H:

Alla H kände var på festen. Jag kände ingen förutom honom men alla kände mig, eller hade hört talas om mig och sett bilder på mig. Jag var alldeles för nykter eftersom jag varit bakis hela dagen efter vinterfesten och utgång till andra lång kvällen innan.

Idag såg det ut såhär hemma hos H, några dagar efter festen:

Resterna av en fest i hans soldränkta kök. Jag ligger kvar i hans bäddsoffa när han går till jobbet klockan sju på morgonen. Blundar och kryper ner under täcket igen när han låser dörren, lyssnar efter hans steg i trappen. Jag har inte varit hemma sen i lördags, men det gör ingenting. Det enda som blir jobbigt att ta tag i är den ingrodda mögliga disken jag har lämnat på alla ytor i min lägenhet innan jag åkte hit.

Mens i decemberkyla

En molande värk i mitt ryggslut och en längtan efter att krypa ner i en varm famn under ett varmt täcke. Mens i decemberkyla och mensvärken är svårhanterlig i ensamhet. Men ikväll ska jag få träffa en saknad vän och dricka vin på kulturinstitutionen och i morgon ska jag på en konsert och sen på fest hos en person jag tycker om väldigt mycket. Trots decemberkyla, mensvärk och oönskade sms är vintern ändå fin när solen väcker mig på morgonen efter en dröm jag inte minns och natten lovar sällskap och sträva skäggstubbskyssar.