Kanske att jag blir någon annan någon gång

Kanske att det går så långt att jag blir som de, de som bloggar och skriver Håkan Hellströmtexter i rubriken. Kanske att jag blir någon annan, bara jag klipper av mig håret. Kanske att jag blir någon annan någon gång. Men nu lever jag ett liv jag inte vill ha, inte ens till låns. Fick jag ändra något så vet jag precis vad det hade varit. Är inte stolt över något jag gör, för jag gör ingenting, tillför ingenting mer än stök.
-Glöm inte ställa in dammsugaren, glöm inte maten, glöm inte.
Böcker  jag aldrig läser mer än sida i ligger precis över allt och jag har ingen ork att lägga de någon annanstans. Hyllorna jag köpte fylldes för snabbt, svämmar över, lämnar spår på skrivbordet, golvet, sängen. När du inte är här sover jag med femton böcker på din sida i sängen. Fyller en tomhet med en annan och undrar om man kan få ångerrätt på sitt liv;
- Jag gjorde inte som det var meningen, kan jag få radera och göra om?
Men det är för sent att ångra sig, för sent att göra om, det är försent för allt, det är för sent att klippa av håret och bli någon annan. Jag är 20 år men har aldrig riktigt levt.

Harrods No. 42 Earl Grey Tea

Sjutton dagar sedan vi gick hand i hand över Londons gator, etthundra sjutton dagar tills vi går där igen.
För första gången sedan december 2012 sover jag ensam, äter frukost ensam och dricker te ensam. Fyller hjärnan med ryska ord, läser engelska böcker och planerar kursen i franska jag ska läsa om två veckor. Klipper håret, rensar i bokhyllan, tömmer garderoben, får skoskav och åker till kupan en eftermiddag klockan tre. Tänker för mycket, läser för mycket, saknar för mycket och pluggar för lite. Precis som 2012, året då jorden skulle gå under men inget hände.

 

365 dagar och stjärnor som inte syns

Tredje december:
Decembersnö faller mot marken, täcker trädens grenar. För trehundra sextiofem dagar sedan regnade det och en kall vind blåste genom trädgrenarna. I trehundra sextiofem dagar har det varit vi och om två veckor åker vi till London.
Trehundra sextiofem dagar och vi sitter i soffan och dricker vaniljte och dina kyssar smakar pepparkakor. Det är kallt men jag fryser aldrig när jag är med dig.

Femte december:
Dricker för många koppar kaffe och funderar på julklappar. Målar naglarna röda och går ensam över snötäckta gator. Ser en föreläsning om självbiografi medan snön faller från en mörkblå himmel. Allt är precis likadant som förra vintern, bara om man tittar efter riktigt noga ser man att det är något som har förändrats, men det är bara kafét vi besöker och gatorna vi går på som är andra, vi är precis samma. Genom fönstret i spårvagnen ser jag höghusen utmed Musikvägen, konturerna suddas ut och längst bort ser ljusrektanglarna ut som stjärnor genom snöfallet. Det är kallt ute och slask blandas med grus från kängornas sulor på spåvagnsgolvet men jag fryser inte för snart ska jag få vara i din famn igen. Vi lägger kuddarna i fotänden av sängen så att vi kan se fönstret, när du går upp och dricker vatten avtecknas din kropp mot de vita persiennerna. På himlen syns inga stjärnor, stadens ljus är för starkt.

Sjätte december:
Jag har beslutat min framtid men det är fortfarande långt kvar och jag hinner nog ändra mig minst fem gånger fram och tillbaka. Det enda som är säkert är vi.

Russian Earl Grey och ryska romaner i en stad som aldrig kommer att bli min

Dricker Russian Earl Grey, läster ryska romaner och böjer ryska verb. Åker tåg förbi mörka ängar, tappar orienteringen och vet inte var jag är. Vi går hand i hand genom orange lövhögar som doftar skog fast vi är mitt inne i stan. Fikar, äter pankaksfrukost och kysser varandra på en spårvagn. Vår första höst och aldrig har träden varit lika vackert orange, aldrig har jag älskat hösten som jag älskar den nu, att dela den med dig. Kalla kinder, varma läppar och kängor som trampar asfalten bredvid varandra genom lövhögar och vattenpölar. Ett mörkt kafé vid järntorget och dina knän mot mina under bordet och sedan bussen hem igen.

Åker tåg tio, tjugo, trettio mil, fastnar i rutiner i en stad som aldrig kommer att bli min. Läser tidningen på kafé på morgonen och tittar på alla människor som skyndsamt passerar och väntar på dig. Åker spårvagn, åker buss och vilar i dina andetag i din säng på tredje våningen, snubbar inte längre på det översta trappsteget i porten, det som är trasigt och alldeles för högt. Kommer hem till staden som har varit min men som känns främmande, sitter vid mitt skrivbord i höjd med körsbärsträdets översta grenar och väntar på dig, läser ryska romaner och böjer ryska verb.

Idag glömmer vi väckarklockan och igår glömde vi tiden

Vaknar upp jämte dig till en väckarklocka som glöms bort, vänder mig om i din famn och somnar om till dina andetag. Vaknar och inser att vi har försovit oss, väckarklockan glöms bort och sparkas in under sängen när vi skyndar om varandra för att hinna duscha och klä på oss innan spårvagnen går åt varsitt håll. Går hand i hand genom ett frostkallt höghusområde, gräset är vitt i skuggan bakom röda träd, solen har ännu inte kunnat andas bort höstens kalla utandning. Sparkar på löven som ligger ut med kanten av cykelbanan där vi går, skyndar fram, det är alltid bråttom på morgonen. Så kommer din spårvagn och efter ett alltid lika hastigt adjö går jag över spåren för att ta sjuan till musikgatan, positivvägen och till sist biblioteket. Äter frukost ensam på ett folktomt kafé, läser Göteborgsposten och dricker kaffe, hela tiden med dig i tankarna. Klockan tio går jag uppför alla trappstegen till biblioteket där jag sitter vid ett fönsterbord och skriver om rysk historia och realia. Solen värmer mig genom fönstret och kvart över tolv läste en bibliotekarie en dikt av Kristina Lugn. Klockan 13 berättar hon vem som har fått årets nobelpris i litteratur.

Igår satt jag vid en näckrosdamm och läste ett ryskt drama. Hela min värld kretsar runt allt som är ryskt just nu känns det som och i tidningen läser jag om hur Putin kränker mänskliga rättigheter. Solen värmde våra kinder och i sanden på lekplatsen sprang japanska förskolebarn runt. Det enda jag kunde tänka på, och det berättade jag för dig när vi sågs igen vid Vasaplatsen, var att jag önskade att du var där med mig. Det enda jag önskade var att du satt jämte mig på en parkbänk vid en näckrosdamm medan oktobersolen värmde våra kinder och dina alltid varma händer värmde mina.

Du drömde om Paris och jag drömde om kärlek

Torsdag
Först föll en droppe, sedan en till, det lät som om en stormvind ruskade trädkronorna vid spårvagnshållplatsen  Men när den andra droppen hade fallit på min kind föll hela himmelen, stormvinden var ett ösregn som föll över den gråa marken och de bruna nedtrampade och de multnade löven.
Kaffet har kallnat och mitt hår är fortfarande fuktigt efter regnet. Jag drömmer mig bort men vet inte vad jag drömmer om.

Måndag
Vaknade upp i din famn efter en mardröm jag inte minns. Medan vi väntade på att ett tv program skulle börja berättade du för mig att när du och din bästa vän var nio var er högsta dröm att åka till Notre Dame i Paris och ni planerade resan varje rast. När jag var nio var det enda jag drömde om var att han som jag precis just då tyckte var vackrast av alla skulle titta på mig och på rasterna lekte jag och min bästa vän häst bland krikonträden.

Oktoberregn

Det är oktober nu och världen försvinner i ett ösregn och jag försvinner in i din famn. Tio månader sedan och vi är kvar här med regnet som smattrar mot ditt fönster och jag vill inte vara någon annanstans än där du är. Går Armlängdsgatan fram och tillbaka hand i hand och kysser varandra på gnisslande spårvagnar klockan åtta på morgonen. Du kommer försent för två extra minuter under täcket och jag åker ensam vidare och äter frukost på Starbucks.
Köpte kaffe på 7 eleven innan vi åkte buss hem till dig och det smakade som alla ensamma luncher för längesedan i en grå stad i ett ösregn. Kanske var det oktober då med, jag har redan glömt.