Söndagen den andra Mars

Han somnar i soffan när det är en halvtimme kvar av filmen vi tittar på. Jag ser klart den innan jag väcker honom. Han går och lägger sig men jag sitter kvar, dricker ett glas vin till. Försöker läsa men ingen bok är vad jag vill att den ska vara. Ger upp och lägger ifrån mig den jämte mig i soffan, tittar på Amelie från Montmartre, första filmen som kommer upp när jag startar hårddisken som redan sitter i teven. Tittar tills jag druckit upp vinet och ätit upp chokladen. Går och lägger mig jämte honom trots att jag inte är trött. Vill inte sitta ensam kvar i soffan. Somnar.
Vaknar jämte honom klockan tio en grå söndagsmorgon, ligger kvar i sängen till halv två. Sitter ensam i köket och dricker kaffe, tittar ut genom fönstret mot huset på andra sidan.

Processed with VSCOcam with f1 preset
Grått. Grantoppar sticker fram över hustaket, skogen ligger inte alls långt bort. Träden står på berget, de syns nästan överallt ifrån, förutom när man står på marken mellan två lägenhetsbyggnader. Då är fönster det enda man ser, fönster, vita balkonger och tegelväggar. En lyftkranstopp sticker upp lite till höger ovanför huset mittemot, kisar man genom den grå dimman och har riktigt bra fantasi kan man kanske inbilla sig att det är Eiffeltornet som sticker upp där bakom. Men då ska man ha riktigt bra fantasi, det ska vara ordentligt dimmigt och hjärnan kanske ligger kvar i sängen och sover. 

Nolite te bastardes carborundorum

Somnade till ljudet av sidorna som vänds av hans händer, vaknade ensam när han har tagit bussen till Universitetet eller till jobbet. Dricker kaffe, läser, går och lägger mig igen. Har fastnat här inne, vill komma utanför dörrarna men vet inte riktigt hur man gör. Det var så längesedan jag cyklade genom ösregn och i motvind trots att hela vintern har regnat bort. Det är mars nu och härom dagen gick jag genom regnet bort mot skogen på andra sidan hyreshusen. Jag ville bara ge upp allt, lägga mig under en gran, på rygg i de mjuka regnfuktiga barren. Stanna där, strunta i allt. Men jag stannade inte, fortsatte gå, gick runt det sista huset och gick hem till lägenheten där han väntade.

Nolite te bastardes carborundorum
Låt inte de jävlarna trycka ner dig

Insomnia

När jag inte kan somna om kvällarna läser jag böcker jag läste i sjuan. Vi satt tätt ihop bakom klassrumsdörren i skåpsrummet, hon och jag, vi läste samma bok, vände blad samtidigt. Det var den bästa platsen att sitta på, vi fick precis plats. Läraren blev alltid förvånad över att se oss sitta där, av alla ställen. Men det var lugnast där, avskiljt från alla de andra.
Det var längesedan nu, vi var tretton då, för sju år sedan satt vi bakom klassrumsdörren och läste samma bok. Men jag minns henne varje gång jag läser samma bok, tänker på när vi trängde ihop oss mellan skåpen och väggen, bakom klassrumsdörren, i samma hörn som brandsläckaren. Det är det fantastiska med böcker, förutom handlingen minns jag saker som hände runt omkring, även om jag kanske verkade omedveten om allt detta medan vi satt och läste.
Detta minnet får mig även att inse hur få av mina läsupplevelser jag faktiskt delat med någon på samma sätt som vi gjorde då.

Osynliga vindar

Vaknar precis när han ska gå, somnar om och vaknar ensam i vår dubbelsäng kramandes hans kudde. Gör kaffe i kaffemaskinen jag fick i julklapp av mamma, dricker kaffet ensam framför teven i hans mjukisbyxor. Det hörs att det blåser ute men inga träd syns utanför fönstret så det hade lika gärna kunnat vara marken som rör sig eller stenar som faller ned från berget, mullrande mot marken. Så, klockan två, en nyckel i dörren, inte längre ensam.

2014

Vi mötte det nya året på skilda håll för första gången, han i vår lägenhet och jag med nyfunna vänner på andra sidan staden. Staden jag har beskrivit som hans men som aldrig skulle bli min, tanken var att vi skulle flytta långt bort men nu bor vi här ändå. Vi mötte 2014 på skilda håll, han med en gammal vän och jag med nya. Vi drack champagne på en kulle och tittade på fyrverkeriet mellan två höghus på andra sidan gatan från där hon bor. Hela horisonten var upplyst av glittrande konfettifyrverkerier. Vi drack champagne och jag sov över och tog spårvagnen hem dagen efter, hem till honom som jag bor med, inte längre varsin säng på skilda håll.

Tu igitur nihil vidis

Helst av allt vill jag citera hela boken, men det är plagiat.

DSC_0368-pola DSC_0369-pola

En man drömmer på latin, Tu igitur nihil vidisåker till stan för att lära sig ett dött språk. Glömmer det som lever, kommer tillbaka som någon annan, lämnar fru, barn och jobb. Målar sitt hus svart och stirrar ut på stjärnorna. Astronomen, kallar de honom, och det är något av det vackraste jag någonsin har läst.

Kanske att jag blir någon annan någon gång

Kanske att det går så långt att jag blir som de, de som bloggar och skriver Håkan Hellströmtexter i rubriken. Kanske att jag blir någon annan, bara jag klipper av mig håret. Kanske att jag blir någon annan någon gång. Men nu lever jag ett liv jag inte vill ha, inte ens till låns. Fick jag ändra något så vet jag precis vad det hade varit. Är inte stolt över något jag gör, för jag gör ingenting, tillför ingenting mer än stök.
-Glöm inte ställa in dammsugaren, glöm inte maten, glöm inte.
Böcker  jag aldrig läser mer än sida i ligger precis över allt och jag har ingen ork att lägga de någon annanstans. Hyllorna jag köpte fylldes för snabbt, svämmar över, lämnar spår på skrivbordet, golvet, sängen. När du inte är här sover jag med femton böcker på din sida i sängen. Fyller en tomhet med en annan och undrar om man kan få ångerrätt på sitt liv;
- Jag gjorde inte som det var meningen, kan jag få radera och göra om?
Men det är för sent att ångra sig, för sent att göra om, det är försent för allt, det är för sent att klippa av håret och bli någon annan. Jag är 20 år men har aldrig riktigt levt.

IMG_5943-pola IMG_5966-pola

Harrods No. 42 Earl Grey Tea

df72c6ee5a6911e29b7122000a1f9a64_7

Sjutton dagar sedan vi gick hand i hand över Londons gator, etthundra sjutton dagar tills vi går där igen.
För första gången sedan december 2012 sover jag ensam, äter frukost ensam och dricker te ensam. Fyller hjärnan med ryska ord, läser engelska böcker och planerar kursen i franska jag ska läsa om två veckor. Klipper håret, rensar i bokhyllan, tömmer garderoben, får skoskav och åker till kupan en eftermiddag klockan tre. Tänker för mycket, läser för mycket, saknar för mycket och pluggar för lite. Precis som 2012, året då jorden skulle gå under men inget hände.

 

365 dagar och stjärnor som inte syns

Tredje december:
Decembersnö faller mot marken, täcker trädens grenar. För trehundra sextiofem dagar sedan regnade det och en kall vind blåste genom trädgrenarna. I trehundra sextiofem dagar har det varit vi och om två veckor åker vi till London.
Trehundra sextiofem dagar och vi sitter i soffan och dricker vaniljte och dina kyssar smakar pepparkakor. Det är kallt men jag fryser aldrig när jag är med dig.

Femte december:
Dricker för många koppar kaffe och funderar på julklappar. Målar naglarna röda och går ensam över snötäckta gator. Ser en föreläsning om självbiografi medan snön faller från en mörkblå himmel. Allt är precis likadant som förra vintern, bara om man tittar efter riktigt noga ser man att det är något som har förändrats, men det är bara kafét vi besöker och gatorna vi går på som är andra, vi är precis samma. Genom fönstret i spårvagnen ser jag höghusen utmed Musikvägen, konturerna suddas ut och längst bort ser ljusrektanglarna ut som stjärnor genom snöfallet. Det är kallt ute och slask blandas med grus från kängornas sulor på spåvagnsgolvet men jag fryser inte för snart ska jag få vara i din famn igen. Vi lägger kuddarna i fotänden av sängen så att vi kan se fönstret, när du går upp och dricker vatten avtecknas din kropp mot de vita persiennerna. På himlen syns inga stjärnor, stadens ljus är för starkt.

Sjätte december:
Jag har beslutat min framtid men det är fortfarande långt kvar och jag hinner nog ändra mig minst fem gånger fram och tillbaka. Det enda som är säkert är vi.