I don’t want you to get it on with nobody else but me 

Jag gråter på bussen in till stan för tredje gången på tre veckor. Jag vet inte om jag gråter för att jag är utmattad efter att ha jobbat alldels för länge eller om det är pms eller om det är för att killen jag är kär i har flyttat till Örebro. Jag har inte sett honom på hela sommaren och så bjuder han in mig på sin kompis födelsedagsfest och jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv som dagen innan festen. Han möter mig på spårvagnshållplatsen och ger mig en av sina fantastiska ryggradsknakande kramar och det är som att vi inte har varit åtskilda hela sommaren. Vi dricker öl och när Miike Snows genghis khan spelas så tittar han på mig och ler för det är jag som har tipsat honom om den låten. Och jag ler tillbaka och sjunger med honom i refrängen ”i don’t want you to get it on with nobody else but me”. Sen hånglar vi hela kvällen, i köket, i hans kompis soffa och på en parkbänk när han följer mig till spårvagnen kl ett på natten. Jag vill inte säga hejdå och det vill inte han heller, han står kvar på hållplatsen och vinkar när jag åker hem. 

wall of text

Jag brinner av skaparlust, lust att skriva och lust att göra något kreativt med mina händer. Se hur en historia växer fram på ett tomt pappersblad eller en se hur en bit lera blir till en skål eller en kaffekopp under mina händer. Jag vill skapa något och jag vill visa upp det jag har skapat för andra, jag vill att de ska se mig, se det jag har skapat, se det jag har skrivit, se det som har vuxit fram från under mina händer och uppskatta det jag har gjort. Läsa det jag har skrivit och ryckas med, förstå mig och lära känna en liten del av mig. Se det jag har skapat och veta vem jag är och minnas mig. Jag vill bli påtänkt och ihåg kommen jag vill att någon ska tänka på mig, bli påmind av vem jag är och vad jag har skapat. Just nu skriver jag ut i ett vakuum, statistiken på min blogg säger mig att jag har en läsare i månaden men jag vet inte vem det är, det lämnas inga spår efter den som läser och jag som skriver lämnar inga spår i någon annan heller. Mina texter existerar i ett vakuum och hela mitt kreativa liv känns meningslöst. Till viss del skriver jag för mig själv, för att inte bli galen av alla tankar som fyller mitt huvud men jag vill utvecklas och producera något som är intressant för andra att läsa, inte bara för mig själv när jag tar mod till mig och scrollar igenom bloggarkivet som sträcker sig fyra år tillbaka i tiden. Jag vill att det jag skapar ska ha ett värde, inte bara för mig själv utan för någon annan som återkommande läser det jag har skrivit och väntar med andakt och nyfikenhet på nästa uppdatering bara för att hen är nyfiken på vad som händer i mitt liv och vill veta mer. Men samtidigt så är jag rädd för att berätta för personerna närmast mig att jag skriver och vad jag skriver om för jag skriver om dem utifrån mitt perspektiv på världen och det kan vara läskigt ibland att läsa, även om jag inte vet hur det känns för jag har aldrig haft den positionen i någon annans liv. Men jag har tidigare skrivit med en obetänksamhet över vem det är som läser det jag skriver, även om det mesta är vad jag inbillar mig poetiskt kryptiskt Jag vill bli läst men jag vet inte hur en gör för att bli läst och samtidigt är jag rädd för att bli läst på fel sätt och att mina texter ska bli feltolkade. Men jag tror att jag är redo och detta inlägg ska jag dela på min privata tumblr där jag har lagt upp bilder på mig själv. Konstigt nog är det enklare att dela bilder på mig själv när jag står nästan naken i en liten vit silkespyjamas eller ligger i sängen endast iklädd ett tunt nattlinne i tyll. I text är det mer utlämnande på något sätt eftersom jag alltid har haft lättare att formulera tankar och känslor i ord istället för i bilder. Det känns som att en lättare kan göra en entydig läsning av mina bilder medan i mina texter finns det en viss möjlighet för personlig tolkning och jag vet inte vad andra läser in i mina texter eftersom de aldrig har blivit lästa tidigare, och jag vet vad jag menar själv med det jag har skrivit, så när jag själv läser texterna så blir de inte otydliga eller tvetydiga och för mig själv är de inte öppna för tolkning eftersom jag vet vilka känslor som ligger bakom orden på ett annat sätt än en person utanför min kropp skulle känna inför samma ordval. Detta är en av de längsta texterna jag har skrivit på min blogg på väldigt länge, på min gamla blogg som jag blev tvingad att radera fanns det flera lite djupare och längre inlägg men de är föralltid förlorade och det grämer mig något enormt. Jag har ingenting att bygga vidare på, allt jag skapar är helt nytt.

Allt vissnar

image

 

image

Ligger i sängen hela dagen och läser låneböcker. Allting vissnar runt omkring mig för jag glömmer av att vattna och borde kanske egentligen rensa ut kylskåpet men lampan är trasig och jag blir så lätt mörkrädd. Snön ligger kvar på marken och träden och plogbilen kör förbi utanför varje morgon vid sju och sprider grus över den hala nertrampade snön.

Panik, lycka och framtidshopp

image

Saker som ger mig känslor av panik: 

  • Att få årsbesked från CSN och se hela min studieskuld stå uppradad svart på vitt
  • Att en person vars åsikt är viktig för mig följer mig på instagram

Saker som gör mig lycklig:

  • Snö som faller utanför mitt sovrumsfönster
  • Min menskopp
  • Levande ljus och ghost på vinyl
  • Att mina tulpaner överlevt helgen
  • Att jag tatuerade mig igen igår och det blev superbra
  • Att en person vars åsikt är viktigt för mig gick in och gillade de instagrambilderna jag är som mest nöjd med.

Saker som ger mig hopp inför framtiden:

  • Att snön kommer smälta bort och bussar och spårvagnar kommer gå som de brukar göra
  • Att våren kommer snart
  • Att jag fått en analog kamera av en väldigt fin vän
  • Att jag ätningen kommer kunna ta analoga bilder utan att förlita mig på en engångskamera
  • Att jag har börjat skriva igen

För alla ord jag skrivit och kommer att skriva

image

Pulsar genom snön från busshållplats till spårvagnshållplats, snön som föll i går kväll och i natt gjorde det omöjligt för bussarna att ta sig upp för höjden. Kom tillslut fram till universitetet och lärde mig om paranoida läsaren. I det paranoikern säger finns alltid ett uns sanning. Kl 12 gick jag hem till en av de finaste lägenheterna i Göteborg för att få ännu en tatuering instucken för hand i min känsliga hud på insidan av högerarmen. Denna gång blev den en reservoirpenna, för alla ord jag skrivit och kommer att skriva.

En liten bit vår i januari

image

Jag älskar tulpaner, det känns som en liten bit vår i min lägenhet trots att snön fortfarande ligger kvar utanför och barnens snögubbar fortfarande står uppradade på gräsmattan. I mars förra året så köpte jag en enorm bukett tulpaner och ställde de i solen i vardagsrummet och sen gick jag ut och satte mig på balkongen i värmande vårsol. Det känns som om det var tre år sedan, så mycket har hänt sen dess. Nu sitter jag i min alldeles egna lägenhet och lyssnar på min pianospelande granne samtidigt som jag dricker rosa bubbel för att fira min avklarade grundkurs i Genusvetenskap.

livet är för kort för att inte unna sig sushi, böcker och Mariland double chocolate cookies

image  image

 

Så blev det plusgrader och regn i staden vid havet och under en natt så hade snön nästan försvunnit, en enda lång natt som gjordes längre av vakenhet och halvdjupa diskussioner om allt och ingenting. När jag ska gå hem genom slasken kommer karma ikapp mig i form av ett skosnöre som knutit upp sig självt och genomblött daskar till mig upprepade gånger på mina strumbyxklädda vader. Sträckan mellan hemköp och hemma känns längre än någonsin och vid varje steg slår skosnöret emot min vad. När jag väl kommer hem bättrar jag på läppstiftet, brygger kaffe och sätter mig vid mitt skrivbord. Selfieljuset är som allra bäst här och jag knäpper av 15 bilder innan kaffet är färdigt. I morgon är det den sista tentan för grundkursen i Genusvetenskap och förmiddagen har spenderats på humainsten diskuterande omfördelning och erkännande, normer och normalisering, kroppspolitik och mycket annat som en måste avhandla innan en muntlig tentamen. På väg hem köper jag fyra nya böcker på Akademibokhandeln och 2 paket pasta och ett paket Maryland double chocolate chip cookies trots att budgeten inte egentligen har utrymme för lyx om jag ska ha råd med posttenta öl på torsdag och en ny tatuering. Men livet är för kort för att inte kunna unna sig sushi, böcker och double chocolate cookies.