Festival och förkylning

Nakenbadar i en sjö mitt i natten och har för lite kläder på mig i ett ösregn. Går i genomblöta skor och blir förkyld. Dansar hela natten och tar bilder inne på en bajamaja där vi klämt in oss fyra stycken samtidigt. Vi glittrar i kapp med solen i iskall öl och dansar i kapp med dånande bas och vrålskriker till Galantis inne på tältscenen. Är hes och hostar, missade nästan alla banden jag ville se för att vi satt i solen och drack rosévin och skrattade eller stod under ett träd och skylde i ösregnet för att vi var för snåla för att köpa regnponchos direkt, för det kommer väl inte regna såhär mycket hela natten? (det gjorde det inte för det regnade mer), och allting var fuktigt och vått och lerigt när jag kom hem till min tomma lägenhet och somnade ensam i min säng. Och nu är jag förkyld men det gör inte så mycket.

Tyngdlös i mörkret

På fredag ska jag lämna telefonen hemma och gå ut i skogen. Det var flera veckor sedan sist och jag saknar trädens doft och skogens ljud. Helst av allt vill jag gå barfota över mossan mellan träden och simma genom en mörk sjö sent på kvällen, vattnet så varmt att det nästan inte känns. Som att vara tyngdlös i mörkret.

Vätskebrist

Lyssnar på Chopin instängd på ett alldeles för kallt kontor, dricker så mycket kaffe och så lite vatten jag blir snurrig i huvudet varje gång jag reser mig eller vänder mig om för att gå. Jag fryser och innan öste regnet ner men det har slutat nu, himlen är fortfarande grå och jag minns för några veckor sedan, samma grå himmel men över en annan stad. Vi stod på ett berg och såg ett moln bildas mellan träden och sedan sväva upp i himmeln på en stormby som nästan tog mig med sig. Jag saknar och jag längtar och jag vill göra så många saker men jag vill inte vara den som tjatar och den som alltid smsar först. Så jag sitter här och fryser och väntar och dricker för mycket kaffe och för lite vatten.

Fyra år senare

Idag har jag haft denna bloggen i fyra år. Ibland har jag skrivit nästan varje dag men ofta mer sällan än så. Det är både roligt och vemodigt att gå tillbaka i arkivet. Jag räknade blåmärken och skrattade genom gymnasieskolans korridorer och det var fyra år sedan första julen utan mormor. Kan det ha gått så lång tid? Det finns så mycket svärta i mina ord från den tiden, men kanske ser jag det förflutna genom nuet, i ljuset av allt som hänt, men jag känner hon som skrev det och vet vad alla metaforerna betyder.

Det åskade den 14 december 2011, och det åskade i dag den 8 juli 2015 och kanske att vissa saker aldrig förändrats, precis som jag skrev 2011, men vissa saker måste en lämna bakom sig, vissa saker passar bättre i det förflutna hos den en var då. Vissa saker måste en lämna bakom sig, skölja bort i en sjö i Bergsjön, naken under vattnet, trots att det var tillfälligt och solen gick i moln på måndagen efter.

Men jag klarar mig, jag har överlevt allt hittills, jag har lyckats. Jag har vänner i alla stadsdelar och även om jag sover själv många nätter så är jag inte ensam.

Nattsvart vatten

Letar överallt efter ord jag aldrig kommer att hitta, hennes ord, men hon har slutat skriva. Letar överallt efter ord jag aldrig kommer att hitta, mina ord trots att jag har aldrig slutat skriva, men det saknas ett skimmer, den rätta formuleringen försvinner. Inte ens när jag kastade mig från en sten, ut i ogenomträngligt vatten fanns den där. Klockan var elva på kvällen och tystnaden var så djup att jag inte visste om öronen var över eller under ytan. Två bleka kroppar i nattsvart vatten, en fladdermus som flög precis över ytan och grodyngel som simmade precis under ytan. Vi, mittemellan, för alltid flytandes i nattsvart vatten, sittandes på en sten vid stranden som näcken, stenen under vattnet, kanten störtandes mot djupet. Men hur länge jag än letar kan jag aldrig hitta orden, varken mina eller hennes, inte ens med två bleka kroppar flytandes i nattsvart vatten och den rätta formuleringen finns inte.