Rester av en fest i hans soldränkta kök

Vaknade bakis efter en fest som blev till utgång, kom hem halv 4 på morgonen och låg i sängen hela dagen. Gick på konsert med mamma och lillasyster och sen på fest hos H:

Alla H kände var på festen. Jag kände ingen förutom honom men alla kände mig, eller hade hört talas om mig och sett bilder på mig. Jag var alldeles för nykter eftersom jag varit bakis hela dagen efter vinterfesten och utgång till andra lång kvällen innan.

Idag såg det ut såhär hemma hos H, några dagar efter festen:

Resterna av en fest i hans soldränkta kök. Jag ligger kvar i hans bäddsoffa när han går till jobbet klockan sju på morgonen. Blundar och kryper ner under täcket igen när han låser dörren, lyssnar efter hans steg i trappen. Jag har inte varit hemma sen i lördags, men det gör ingenting. Det enda som blir jobbigt att ta tag i är den ingrodda mögliga disken jag har lämnat på alla ytor i min lägenhet innan jag åkte hit.

Mens i decemberkyla

En molande värk i mitt ryggslut och en längtan efter att krypa ner i en varm famn under ett varmt täcke. Mens i decemberkyla och mensvärken är svårhanterlig i ensamhet. Men ikväll ska jag få träffa en saknad vän och dricka vin på kulturinstitutionen och i morgon ska jag på en konsert och sen på fest hos en person jag tycker om väldigt mycket. Trots decemberkyla, mensvärk och oönskade sms är vintern ändå fin när solen väcker mig på morgonen efter en dröm jag inte minns och natten lovar sällskap och sträva skäggstubbskyssar.

Ettans spårvagn

På väg hem efter praktiken igår. Tog ettans spårvagn mot Tynnered för jag skulle hämta ut paket innan jag åkte hem. Det var iskallt ute men solen sken, allt blir lite lättare när det är ljust ute. Paniken och ångesten över praktikrapporten äter sakta upp mig och jag önskar bara att jag ska bli godkänd. Nästa vecka ska jag gå på Jul på Liseberg med en person jag tycker om och jag längtar. Då är praktiken över så då kan jag inte göra något mer än att hoppas att jag blir godkänd. Gjorde sen anmälan på två grundkurser till våren som jag kanske kan gå om allt skiter sig så jag i alla fall får CSN.

Trollslända

I söndags var det första advent och jag vaknade av att min lillasyster gick upp. Hon hade sovit på en madrass på mitt golv över natten för vi skulle åka till Masthugget och tatuera oss redan kl 9 på morgonen. Ingen av oss hade bestämt vad vi skulle göra. Det var isande kallt ute och efter att vi hade skrivit upp oss på listan gick vi en promenad och sen tog vi bussen till Condeco i Linné och värmde oss med kaffe. Sen gjorde vi matchande blomtatueringar och jag gjorde en trollslända på höger arm.

Läst 23.01

Hörseln i mitt högra öra kom tillbaka och jag lyssnar på Wardruna på högsta volym. Än en gång sitter jag och stirrar på min telefon och väntar på meddelanden som inte kommer. Läst 23.01 står det under det senaste meddelandet jag skrev och jag säger till mig själv att han kanske behövde sova på saken. Jag hatar mig själv för att jag alltid hamnar i samma situation varje gång jag träffar någon och jag hatar hösten för känslorna av misslyckande och ensamhet växter starkare i takt med att det blir mörkare och kallare. Kan det inte bara bli vår så jag kan återgå till att vara nonchalant och trivas med att sova ensam varje natt? Och slippa sitta och vänta på svar så fort jag skriver minsta lilla som utlämnar mina känslor, om det så bara är för att fråga om han vill ligga.
Jag funderade hela dagen på om jag skulle publicera denna texten för jag vet att någon läser men jag vet inte vem och jag ville inte verka skör eller bitter. Sen satt jag på bussen hem och scrollade igenom mitt instagramflöde och såg en kvinna jag följer som har skrivit nästan exakt samma sak.

When you ask a question and get ignored. It’s like the worst fucking thing I know. I can see that you read my message and you don’t give a shit. It makes me mad, then sad, and then mad again. How hard can it be to answer? And do you understand that if you cant give me one minute of your day you’re not worthy of my time. And i also do understand that you don’t care about me at all. You see, it doesn’t matter what you said before, words mean nothing. Words are just letters, action is what matters. This is the last fucking time I open myself up for someone, it’s not worth it. It never is. You know who you are, and no, I’m not overreacting. I just ask for common sense.

Och då bestämde jag mig för att publicera mina tankar ändå. För det här är fjärde gången det händer i år att en person jag skriver med bara struntar i att svara eller bara slutar höra av sig. Jag önskar att de bara hade sagt till mig att de inte vill ses igen istället för att låta mig sitta här och vänta. För det gör jag, vare sig jag vill eller inte, jag kan inte hjälpa det. Och det gör mig så arg, att jag låter en annan person bestämma mitt värde, arg på mig själv och på personen som uppenbarligen inte bryr sig tillräckligt för att lägga en minut på att svara.

15 November

wp-1479215571951.jpg wp-1479215563818.jpgDet känns som att åka buss genom natten fastän klockan bara är 17. Det är mörkt ute och regnet smattrar mot rutorna. På flera ställen utmed vägen är det djupa vattenpölar som blir stora tsunamivågor när bussen kör genom dem. Det skvätter upp över vägrenen och vågorna är lika höga som bussen, ibland högre.

Senare, när jag ska sova, funderar jag på varför jag har så lätt att bli olyckligt kär. Ju ensammare jag är och ju längre in mot midvintern desto olyckligare blir jag. Jag ligger ensam i min säng och tänker på allt jag borde gjort, allt jag inte borde gjort. Allt jag borde gjort annorlunda. Jag vet att det inte går att göra något nu, jag borde bara blunda och sova. Jag vet att jag kommer vara trött i morgon och inte få något gjort. Men tankarna fortsätter snurra.  Jag hoppas att det är pms som får mig att känna såhär för då är det snart över. Är det hösten och vintern som tvingar fram dessa känslorna så är det inte över förrän sent i mars, i början av april, när varma vårvindar förhoppningsvis jagar bort allt som är jobbigt. Jag hatar hösten och vintern.