Fredagen den 9 december

Orkanen sveper igenom mig, jag kan inte andas, inte tänka på något annat än vindens virvlande i mina öron, genom min kropp. Grus knastrar mellan tänderna, sand överallt. Det grå skaver i mina ögon, jag blinkar frenetiskt för att gråta ut hårda korn.
Två steg från kanten snubblar jag, faller nästan framför bussens tunga stålkropp. Återfår balansen, hör bussens tjutande bromsar.
Vi åker över bron och ser vågorna av havsvatten som trycks in från Kattegatt, vågor från utanför Marsten som river upp Ätrans giftiga botten. Vågor från en annan värld som gör det blåa vattnet gråbrunt och äckligt. Samma vind som trycker in havets salta vatten i ån knäcker trädens stammar och jag faller nästan i uppförsbacke, nedförsbacke. Snubblar över kottar och undviker nedfallna kvistar. Tänker tanken att vara försiktig, tänker tanken att en gren träffar mig. Tänker tanken att kanske tar vinden tag i jackan, tänker tanken att flyga bort.
Samma tankar om och åter igen, samma känslor fladdrar genom huden.
Under solen inget nytt

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s