365 dagar och stjärnor som inte syns

Tredje december:
Decembersnö faller mot marken, täcker trädens grenar. För trehundra sextiofem dagar sedan regnade det och en kall vind blåste genom trädgrenarna. I trehundra sextiofem dagar har det varit vi och om två veckor åker vi till London.
Trehundra sextiofem dagar och vi sitter i soffan och dricker vaniljte och dina kyssar smakar pepparkakor. Det är kallt men jag fryser aldrig när jag är med dig.

Femte december:
Dricker för många koppar kaffe och funderar på julklappar. Målar naglarna röda och går ensam över snötäckta gator. Ser en föreläsning om självbiografi medan snön faller från en mörkblå himmel. Allt är precis likadant som förra vintern, bara om man tittar efter riktigt noga ser man att det är något som har förändrats, men det är bara kafét vi besöker och gatorna vi går på som är andra, vi är precis samma. Genom fönstret i spårvagnen ser jag höghusen utmed Musikvägen, konturerna suddas ut och längst bort ser ljusrektanglarna ut som stjärnor genom snöfallet. Det är kallt ute och slask blandas med grus från kängornas sulor på spåvagnsgolvet men jag fryser inte för snart ska jag få vara i din famn igen. Vi lägger kuddarna i fotänden av sängen så att vi kan se fönstret, när du går upp och dricker vatten avtecknas din kropp mot de vita persiennerna. På himlen syns inga stjärnor, stadens ljus är för starkt.

Sjätte december:
Jag har beslutat min framtid men det är fortfarande långt kvar och jag hinner nog ändra mig minst fem gånger fram och tillbaka. Det enda som är säkert är vi.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s