wall of text

Jag brinner av skaparlust, lust att skriva och lust att göra något kreativt med mina händer. Se hur en historia växer fram på ett tomt pappersblad eller en se hur en bit lera blir till en skål eller en kaffekopp under mina händer. Jag vill skapa något och jag vill visa upp det jag har skapat för andra, jag vill att de ska se mig, se det jag har skapat, se det jag har skrivit, se det som har vuxit fram från under mina händer och uppskatta det jag har gjort. Läsa det jag har skrivit och ryckas med, förstå mig och lära känna en liten del av mig. Se det jag har skapat och veta vem jag är och minnas mig. Jag vill bli påtänkt och ihåg kommen jag vill att någon ska tänka på mig, bli påmind av vem jag är och vad jag har skapat. Just nu skriver jag ut i ett vakuum, statistiken på min blogg säger mig att jag har en läsare i månaden men jag vet inte vem det är, det lämnas inga spår efter den som läser och jag som skriver lämnar inga spår i någon annan heller. Mina texter existerar i ett vakuum och hela mitt kreativa liv känns meningslöst. Till viss del skriver jag för mig själv, för att inte bli galen av alla tankar som fyller mitt huvud men jag vill utvecklas och producera något som är intressant för andra att läsa, inte bara för mig själv när jag tar mod till mig och scrollar igenom bloggarkivet som sträcker sig fyra år tillbaka i tiden. Jag vill att det jag skapar ska ha ett värde, inte bara för mig själv utan för någon annan som återkommande läser det jag har skrivit och väntar med andakt och nyfikenhet på nästa uppdatering bara för att hen är nyfiken på vad som händer i mitt liv och vill veta mer. Men samtidigt så är jag rädd för att berätta för personerna närmast mig att jag skriver och vad jag skriver om för jag skriver om dem utifrån mitt perspektiv på världen och det kan vara läskigt ibland att läsa, även om jag inte vet hur det känns för jag har aldrig haft den positionen i någon annans liv. Men jag har tidigare skrivit med en obetänksamhet över vem det är som läser det jag skriver, även om det mesta är vad jag inbillar mig poetiskt kryptiskt Jag vill bli läst men jag vet inte hur en gör för att bli läst och samtidigt är jag rädd för att bli läst på fel sätt och att mina texter ska bli feltolkade. Men jag tror att jag är redo och detta inlägg ska jag dela på min privata tumblr där jag har lagt upp bilder på mig själv. Konstigt nog är det enklare att dela bilder på mig själv när jag står nästan naken i en liten vit silkespyjamas eller ligger i sängen endast iklädd ett tunt nattlinne i tyll. I text är det mer utlämnande på något sätt eftersom jag alltid har haft lättare att formulera tankar och känslor i ord istället för i bilder. Det känns som att en lättare kan göra en entydig läsning av mina bilder medan i mina texter finns det en viss möjlighet för personlig tolkning och jag vet inte vad andra läser in i mina texter eftersom de aldrig har blivit lästa tidigare, och jag vet vad jag menar själv med det jag har skrivit, så när jag själv läser texterna så blir de inte otydliga eller tvetydiga och för mig själv är de inte öppna för tolkning eftersom jag vet vilka känslor som ligger bakom orden på ett annat sätt än en person utanför min kropp skulle känna inför samma ordval. Detta är en av de längsta texterna jag har skrivit på min blogg på väldigt länge, på min gamla blogg som jag blev tvingad att radera fanns det flera lite djupare och längre inlägg men de är föralltid förlorade och det grämer mig något enormt. Jag har ingenting att bygga vidare på, allt jag skapar är helt nytt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s