Jag älskar att lyssna på när min granne spelar piano. Det känns så filmiskt när jag sitter i min säng och läser och hör hur hen börjar spela. Ibland när jag har haft sällskap så har jag hyschat personen mitt i ett samtal ”lyssna!” och så tittar jag mot taket och så sitter vi tysta en stund och lyssnar på hur min granne antingen spelar något klassiskt stycke eller jammar loss mer jazzigt. Idag var det ett mer klassiskt stycke, men jag känner nästan aldrig igen det hen spelar. Det är mer ett jammande, ett improviserande och det är så vackert. När jag först hade flyttat in i denna lägenheten satt jag i min säng och drack vin en vardag, mitt första alldeles egna hem som jag fick inreda som jag ville. Mitt första alldeles egna liv där jag fick bestämma själv vad jag skulle göra, äta, dricka eller se på TV. Så sitter jag där med vinglaset i handen och helt plötsligt hör jag pianotoner genom tystnaden. Just där och då genomfors jag av en enorm lycka och varje gång min granne börjar spela, vare sig jag är ensam eller har sällskap så känner jag samma känsla som då. Kanske mindre nu när nyhetens behag har klingat av och jag börjar tröttna på att känna mig ensam hela tiden, men den finns ändå där, känslan av lycka av att sköta sig själv och höra pianomusik genom lägenhetsväggarna. När hen slutar spela vill jag gå upp för trappen och be hen fortsätta, det blir så fruktansvärt tyst här ibland när jag är ensam.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s