I am not afraid to keep on living

Igår var det tio år sedan The Black Parade släpptes.Tio år sedan mitt liv förändrades. Jag läste för första gången om bandet och emo-genren i Okejtidningen och sen letade jag upp bandet på Youtube. Och det var kärlek från första lyssningen. Det var första gången jag kände att någon kände samma sak som jag. Ensamhet, rädsla och en vag känsla av att vilja dö fast ändå vilja leva. Det var första gången jag fick höra att det var okej att känna så, att jag inte var ensam. Jag lyssnade på dem hela tiden och memorerade texterna och de har betytt så enormt mycket för mig genom mitt liv sen dess. Jag såg dem live för första gången på Pier Pressure i Göteborg 2007 med mina närmsta vänner. Det kändes så välkomnande, vi var en del av en större gemenskap. Och när Gerard Way stod på scenen i sin svarta uniform och sa att han vet att vi inte är OK men att det inte är något fel med det och spelade I’m not okay så kändes det som att någon förstod vår smärta hur klyschigt det än låter.
I skolan hängde vi ihop ett gäng med samma musiksmak och samma klädstil men vi var ändå utanför och blev förlöjligade av de andra i klassen. Emo var lika med att skära sig för dem men för mig var det en känsla av gemenskap, en känsla av att min sorg och min rädsla var värd något och något andra kände inte bara jag. Det var ett sätt att identifiera sig utifrån. Det är så sorgligt att vi alla kände igen oss i texter om att vilja dö och att vi alla mådde så extremt dåligt utan att någon märkte det och våra känslor blev hela tiden förlöjligade och skrattade åt. Vi blev hela internets stora skämt, emo-kidsgenerationen. En hel subkultur som var deprimerad och ville dö. Nästan alla tjejerna i min kompiskrets under den tiden skar sig någon gång. Nästan alla tjejerna i min kompiskrets ville dö. Och vi blev skrattade åt, hånade och våra känslor blev förlöjligade. My Chemical Romance hjälpte mig att hantera heartbreak, My Chemical Romance hjälpte mig att förstå att det är OK att inte vara OK. Min bästa kompis dumpade mig för en annan tjej och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag har aldrig känt mig så ensam som då. Men My Chemical Romance räddade mig och fick mig att känna att det var okej, we’ll carry on. Jag är så tacksam att jag lyssnade på det här bandet och för de vänner jag har fått genom musiken. Den gemenskapen jag har känt och I am not afraid to keep on living.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s