15 November

wp-1479215571951.jpg wp-1479215563818.jpgDet känns som att åka buss genom natten fastän klockan bara är 17. Det är mörkt ute och regnet smattrar mot rutorna. På flera ställen utmed vägen är det djupa vattenpölar som blir stora tsunamivågor när bussen kör genom dem. Det skvätter upp över vägrenen och vågorna är lika höga som bussen, ibland högre.

Senare, när jag ska sova, funderar jag på varför jag har så lätt att bli olyckligt kär. Ju ensammare jag är och ju längre in mot midvintern desto olyckligare blir jag. Jag ligger ensam i min säng och tänker på allt jag borde gjort, allt jag inte borde gjort. Allt jag borde gjort annorlunda. Jag vet att det inte går att göra något nu, jag borde bara blunda och sova. Jag vet att jag kommer vara trött i morgon och inte få något gjort. Men tankarna fortsätter snurra.  Jag hoppas att det är pms som får mig att känna såhär för då är det snart över. Är det hösten och vintern som tvingar fram dessa känslorna så är det inte över förrän sent i mars, i början av april, när varma vårvindar förhoppningsvis jagar bort allt som är jobbigt. Jag hatar hösten och vintern.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s