Läst 23.01

Hörseln i mitt högra öra kom tillbaka och jag lyssnar på Wardruna på högsta volym. Än en gång sitter jag och stirrar på min telefon och väntar på meddelanden som inte kommer. Läst 23.01 står det under det senaste meddelandet jag skrev och jag säger till mig själv att han kanske behövde sova på saken. Jag hatar mig själv för att jag alltid hamnar i samma situation varje gång jag träffar någon och jag hatar hösten för känslorna av misslyckande och ensamhet växter starkare i takt med att det blir mörkare och kallare. Kan det inte bara bli vår så jag kan återgå till att vara nonchalant och trivas med att sova ensam varje natt? Och slippa sitta och vänta på svar så fort jag skriver minsta lilla som utlämnar mina känslor, om det så bara är för att fråga om han vill ligga.
Jag funderade hela dagen på om jag skulle publicera denna texten för jag vet att någon läser men jag vet inte vem och jag ville inte verka skör eller bitter. Sen satt jag på bussen hem och scrollade igenom mitt instagramflöde och såg en kvinna jag följer som har skrivit nästan exakt samma sak.

When you ask a question and get ignored. It’s like the worst fucking thing I know. I can see that you read my message and you don’t give a shit. It makes me mad, then sad, and then mad again. How hard can it be to answer? And do you understand that if you cant give me one minute of your day you’re not worthy of my time. And i also do understand that you don’t care about me at all. You see, it doesn’t matter what you said before, words mean nothing. Words are just letters, action is what matters. This is the last fucking time I open myself up for someone, it’s not worth it. It never is. You know who you are, and no, I’m not overreacting. I just ask for common sense.

Och då bestämde jag mig för att publicera mina tankar ändå. För det här är fjärde gången det händer i år att en person jag skriver med bara struntar i att svara eller bara slutar höra av sig. Jag önskar att de bara hade sagt till mig att de inte vill ses igen istället för att låta mig sitta här och vänta. För det gör jag, vare sig jag vill eller inte, jag kan inte hjälpa det. Och det gör mig så arg, att jag låter en annan person bestämma mitt värde, arg på mig själv och på personen som uppenbarligen inte bryr sig tillräckligt för att lägga en minut på att svara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s