vi hade det så bra och sen hade vi ingenting

…och så plötsligt var det över.

Jag träffade alla hans vänner, hans syster och hans föräldrar. Jag trodde att vi hade något värt att kämpa för och jag kände mig trygg med honom i vintermörkret. Jag var rädd i början, för det gick väldigt snabbt. Vi träffades första gången den 18 november 2016 på Järntorget och var på en dejt som många nog skulle kallat ett fiasko. Men fiaskot förde oss närmare varandra och vi åkte hem till mig sent på natten. Jag mådde bra med honom och V sa att det var längesen jag var så glad. Jag släppte långsamt efter på min rädsla och kröp in i hans famn.

Men så en dag för 2 veckor sen skulle vi på fest. Jag var inte inbjuden men han sa att jag såklart var välkommen ändå, det var jag alltid det var bara han som hade festen som hade glömt mig. Jag blev ledsen men vi pratade om det och sen åkte vi på fest. Vi åt tacos och kollade på melodifestivalen och sen skulle vi in till stan. Gatan var täckt av slask och det var halt ute. Jag ville inte springa till vagnen men alla andra gjorde det så jag blev lämnad ensam. De försökte hålla dörrarna men till slut åkte vagnen ändå och jag stod kvar på hållplatsen. Att bli lämnad så är en av mina värsta mardrömmar och det gör så ont i hela mig när de bara sprang iväg. Han ringer och de bestämmer att de ska hoppa av på nästa hållplats och ta nästa vagn tillsammans med mig. När de kommer på vagnen ber han om förlåtelse men jag är ledsen ändå, vill ha kramar och närhet men han vänder sig bort från mig och pratar med de andra istället. När vi kommer fram till Järntorget är han avståndstagande och tyst. Det känns som att han vill att jag ska trösta honom istället för att han ska trösta mig. Kvällen är ett fiasko, jag känner mig ensam och bortglömd. När vi är framme på baren sitter de andra i gänget och pratar om vad de gjorde tillsammans på gymnasiet och jag känner mig mer och mer utanför. Det går så långt att killarna som sitter vid bordet jämte, som är från Eskilstuna och är i Göteborg över dagen, pratar mer med mig än vad H och hans kompisar gör. Jag går hem tidigt och de andra är kvar när jag går.

Detta var början på slutet men det visste jag inte då. Vi pratade som vanligt hela veckan men när helgen kom så orkade han inte ses och jag åkte hem till Jenny för att slippa vara ensam. Jag grät på spårvagnshållplatser, och bussen genom hela stan. Blötte ner halsduken med mina tårar och torkade snor på en liten kvarglömd papperstuss jag hittade i fickan.

Sen tog det slut och då började det hemska. Han pressade mig på pengar och hotade med att slänga mina saker. Han vände saker jag sagt emot mig så att det kändes som att allt var mitt fel. Jag grät tills jag nästan kräktes, och sen kunde jag inte äta, kan fortfarande inte äta. Vi hade det så bra och sen hade vi ingenting.

Annonser

One thought on “vi hade det så bra och sen hade vi ingenting

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s